Anu Tali

This is a past event.

INSTÄLLD: Enigma

Anu Tali, dirigent
Marko Ylönen, cello

Åbo filharmoniska orkester

Erkki-Sven Tüür: Le poids des vies non vécues
Bernd Alois Zimmermann: Canto di Speranza

Alexandr Glazunov: Chant du Ménestrel op. 71
Edward Elgar: Enigmavariationer op. 36

Marko Ylönen gör stora turnéer utomlands och uppträder runt om i Finland. Zimmermann är känd för sin moderna klang och för sina olika 1900-talsstilar och -effekter, och hans ”hoppets sång” hör till toppcellistens repertoar. Som par hör vi Glazunovs ”minnesångarnas sång”, ett drömskt och känslosamt verk för cello och orkester. Som förrätt bjuder dirigenten Anu Tali på sin landsman Tüürs verk ”bördan av det inte levda livet” till minne av de som dött i krig. Konsertens slutnummer är pärlan i Elgars produktion, Enigmavariationer.

Artists

Anu Tali
dirigent
Anu Tali
dirigent

Anu Tali har varit chefdirigent för Sarasotas orkester i Florida sedan år 2013. Till Talis höjdpunkter under säsongen 2019-20 hör hennes framträdanden med BBC Wales nationella orkester, Bryssels filharmoniker, Münchens radio-orkester, Prags radios symfoniorkester, Royal Philharmonic Orchestra, Åbo filharmoniska orkester och Ulsters orkester.

Efter framgången med Carmenproduktionen vid statsoperan i Magdeburg bjöds Tali in att dirigera Christoph Willibald Glucks opera Telemaco tillsammans med Freiburgs barockorkester vid Schwetzingen-festivalen i Basel. En annan betydande höjdpunkt under hennes karriär är framförandet av Heiner Goebbels verk Songs of Wars I Have Seen tillsammans med bland annat London Sinfonietta i Lincoln Center i New York, Southbank Centre i London samt i Saint Paul, Minnesota, Seattle och Barcelona.

År 1997 grundade Anu Tali Nordic Symphony Orchestra tillsammans med sin syster Kadri. Orkesterns målsättning är att använda musiken som ett medel för att skapa kulturkontakter mellan Finland och Estland, samt föra samman musiker från hela världen. Numera har Nordic Symphony Orchestra musiker från femton olika länder, och sammanför musiker från världens ledande orkestrar. Hösten 2007 gjorde orkestern sin första Europaturné till Berlin och München.

Tali inledde sin musikerbana som pianist. Hon utexaminerades från konservatoriet i Tallinn innan sina dirigentstudier vid Estlands musikakademi under ledning av Kuno Arengi, Toomas Kapten och Roman Matsow.

Marko Ylönen (c) Juha Puhakka
Marko Ylönen
cello
Marko Ylönen (c) Juha Puhakka
Marko Ylönen
cello

Under sin karriär har cellisten Marko Ylönen varit verksam i flera olika roller, som solist, solocellist i orkestrar, kvartettmedlem, kammarmusiker i flera duon och trion, konstnärlig ledare för flera festivaler samt lärare.

Ylönen har även haft framgång i flera tävlingar i hemlandet och internationellt. Ylönen har gett konserter i Europa, USA, Kina, Japan, Australien och Nya Zeeland. Han har spelat in skivor för bland annat skivbolagen Ondine, Finlandia, BIS och Alba.

År 1990 fick Marko Ylönen andra pris i Åbo nordiska cellotävling och senare fick han pris i finalen i den internationella Tjajkovskijtävlingen i Moskva. Våren 1996 fick han första pris i Concert Artists Guild-tävlingen i New York.

Marko Ylönen spelar regelbundet som solist med de flesta finländska orkestrar. Han har uppträtt som solist även med Camerata Salzburg, English Chamber Orchestra, Prags kammarorkester, symfoniorkestrarna i Adelaide, Melbourne och Stavanger samt Nederländska kammarorkestern. Ylönen har gett recitaler i bland annat Weill Recital Hall i Carnegie Hall i New York samt Kleine Zaal i Concertgebouw i Amsterdam.

Marko Ylönen har varit professor i kammarmusik vid Sibelius-Akademin sedan år 2009. Åren 2003, 2008 och 2010-12 var Ylönen konstnärlig ledare för Korsholms musikfestspel och åren 2014-17 för festivalen LuostoClassic.

Hans instrument är en cello byggd av Bartolomeo Cristofori under 1720-talet.

Pieces

Erkki-Sven Tüür (s. 1959)
Le poids des vies non vécues

Esten Erkki-Sven Tüür hör till sin generations internationellt sett mest framgångsrika och intressanta tonsättare. Från sin tidiga periods ”polystilistiska” uttryck som förenade minimalism och modernism har han gått till det ”vektoriala” sättet att komponera som han började använda år 2003. Där utgörs verkets grodd av ”en källkod, en gen som när den muteras och växer förenar alla punkter i kompositionens textur”. Tüür har komponerat bl.a. nio symfonier, flera konserter, kammarmusik och vokala verk. Till hans viktigaste verk hör även operan Wallenberg (2001 Dortmund) som berättar om den svenske diplomaten Raoul Wallenberg som räddade tusentals judar under det andra världskriget.

Le poids des veis non vècues (Bördan av det inte levda livet) (2014) har kommit till på beställning av Belgiens nationalorkester som en del av ett projekt där flera tonsättare ombads komponera ett verk till minne av det första världskrigets offer. I Tüürs tankar förenades detta utgångsläge med hur Estland kring samma tider förde sin egen kamp för självständighet, då också flera ynglingar fick sätta livet till.

Tüürs imponerande orkesterelegi inleds med ett mörkt klanglandskap, till vilket mikrointervallen tillför en egen overklig känsla. Mitt i det dimmiga landskapet stiger cellons melodi fram, för att så småningom flytta till violinerna och ackompanjeras av träblåsarnas arabesker och bleckblåsets ackord. Melodiken blir strävare och mer plågad och leder till ett kulminerande avsnitt, men i slutet faller musiken sönder och försvinner i intet, liksom dör bort.

Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Bernd Alois Zimmermann (1918-1970)
Canto di Speranza

Tysken Bernd Alois Zimmermann hörde till de stora ensamma under perioden efter andra världskriget. Han var en sökare, tvivlare och pessimist, och han tog till slut sitt eget liv som en lösning på den återvändsgränd som hans liv och konst kört fast i. Under 1950-talet gick han som tonsättare från de tidiga verkens nyklassicism mot atonalitet, dodekafoni och slutligen serialism, men han är mest känd för det uttryck han fann under 1960-talet, då han förenade olika stilar. Hans mest kända verk är den massivt mångtematiska operan Die Soldaten (1965), som trots sin tyngd hör till de starkaste insatserna inom den humanistiska konsten.

Den starka inre intensiteten i Zimmermanns musik blir tydlig även i verket Canto di Speranza, med undertiteln ”kantat för cello och liten orkester”. Verket färdigställdes ursprungligen år 1953 som en cellokonsert, men Zimmermann gjorde år 1957 en ny version av verket där han använde seriella tekniker. På svenska betyder titeln ”Hoppets sång”, och cellon förverkligar titelns sångbarhet på ett nästintill vokalt vis, även om stämman även innehåller mer traditionella instrumentella element. Det ensatsiga verket inleds trevande då cellon målar sin vokala linje mot orkesterns pointillistiska andning. Musiken domineras av känslan av en långsam men målmedveten tillväxt, och verket blir till en obruten båge av omväxlande men huvudsakligen med mörka färger målade vändningar, med sina egna förtätningar och lugnare avsnitt. I det vackert stillsamma slutet återvänder vi till inledningens stämningar.

Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Aleksandr Glazunov (1865-1936)
Chant du ménestrel

Aleksandr Glazunov hörde till de mest strålande begåvningarna i det ryska musiklivet i slutet av 1800-talet. När han studerade under ledning av Rimskij-Korsakov konstaterade denne att han utvecklades ”inte bara från dag till dag utan även från timme till timme”. Hans inofficiella slutarbete i studierna var den första symfonin som han komponerade som sextonåring, och senare räddade Glazunov uvertyren till Aleksandr Borodins opera Furst Igor för eftervärlden genom att rekonstruera den ur minnet, trots att han hört den endast en gång spelad av kompositören på piano.

I sin musik lyckades Glazunov förena de ryska och de allmäneuropeiska idealen. Den centrala serien av verk i hans produktion utgörs av hans nio symfonier, förutom vilka han även komponerade bl.a. konserter och stråkkvartetter samt mer fritt skissade verk, ofta baserade på nationella motiv. Han uppnådde en betydande position i Rysslands musikliv och var förutom kompositör även dirigent och pedagog, bland annat professor vid konservatoriet i S:t Petersburg och senare chef för hela institutionen. Han fortsatte sitt arbete vid konservatoriet även efter revolutionen, men trots att han stödde bl.a. den unge Sjostakovitj anklagades han för att vara konservativ, och år 1928 emigrerade han till Västeuropa.

Chant du ménestrel (1901) för cello och orkester hör till Glazunovs mest populära småstycken. Titeln syftar på minnesångarna, ett slags medeltida tyska diktar-musiker, och verket domineras av cellons smidiga sångbarhet som utstrålar känslosam slavisk melankoli.

Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Edward Elgar (1857-1934)
Enigmavariationer op. 36

Under 1890-talets lopp hade Edward Elgar blivit känd inom det engelska musiklivet men han hade inte fått något egentligt genombrott. Kompositörens vän August Jaeger var dock förtröstansfull och sade år 1898 till Elgar: ”Tiden var ditt universella erkännande är på kommande.”

Jaegers ord uppfylldes redan följande år, då Elgars Variationer över ett eget tema uruppfördes under ledning av Hans Richter i London i juni 1899. Verket gjorde Elgar känd inte enbart nationellt utan även internationellt och återupplivade samtidigt den engelska musiken efter den märkliga ett par århundraden långa torka som den hade upplevt ända sedan Henry Purcells död (1695). Det stora körverket The Dream of Gerontius, två symfonier och den omåttligt populära cellokonserten befäste senare Elgars position.

Elgars fina variationsverk företräder hans senromantiska stil, som hämtade influenser ur tidens tyska musik. I partituret skrev han ordet ”Enigma” (gåta) vid variationernas tema, och verket är även känt som Enigma-variationerna. Verket är tillägnat ”mina vänner, som jag härmed ger en musikalisk karakteristik av”, och utgående från temat har Elgar gjort 14 till stämningarna omväxlande variationer som beskriver hans vänner. Till exempel beskriver den första variationen (C.A.E.) hans hustru Alice. Verkets kärna är den ädla nionde variationen (Nimrod), som beskriver hans vän Jaeger. Finalvariationen (E.D.U.) är i sin tur ett porträtt av kompositören själv, och den innehåller referenser även till hustruns och Jaegers variationer.

Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka