Liza Kerob

This is a past event.

Vive la France!

Alexandre Bloch, dirigent
Liza Kerob, violin

Åbo filharmoniska orkester

Francis Poulenc: Sinfonietta
Hector Berlioz: Rêverie et Caprice
Ernest Chausson: Poème op. 25

Igor Stravinsky: Symfoni C-dur

Aura å förvandlas till Seine då vi under den franska kvällen får höra fransk musik från 1800- och 1900-talen under ledning av Alexandre Bloch, som gästar ÅFO för andra gången. Poulencs dansanta och rytmiska Sinfonietta bildar par med den temperamentsfulla symfonin av Stravinsky, som bodde även i Frankrike. Liza Kerob tolkar två vackra och lyriska verk: Berlioz Rêverie et Caprice samt Chaussons Poéme. Kerob har även spelat in det förstnämnda verket på skiva tillsammans med Monte Carlos filharmoniska orkester.

Artists

Alexandre Bloch (c) Sebastian Ene
Alexandre Bloch
dirigent
Alexandre Bloch (c) Sebastian Ene
Alexandre Bloch
dirigent

Den franske dirigenten Alexandre Bloch har varit chefdirigent för Orchestre National de Lille sedan säsongen 2016-17. Han har även varit förste gästdirigent för Düsseldorfs symfoniorkester sedan september 2015.

I planerna för säsongen 2019-20 tillsammans med Lilles orkester ingår framträdanden på festivalen i Bukarest samt fortsättningen på serien med Mahlers symfonier i Lille med symfonierna 6, 7, 8 och 9. Den starka förankringen i den samtida musiken får även en fortsättning, och bland annat framför orkestern ett verk av den finländske tonsättaren Magnus Lindberg som beställts tillsammans med Londons filharmoniska orkester.

Till Alexandre Blochs senaste höjdpunkter hör debuterna med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Tiroler Landstheater Orchester Innsbruck samt Gurzenich-Orchester i Köln samt hans kritikerrosade debut vid operan i Lyon som dirigent i George Benjamins opera Lessons in Love and Violence. Efter att han segrat i Donatella Flick-dirigenttävlingen år 2012 debuterade Bloch framgångsrikt med Concertgebouworkestern i Amsterdam, där han med kort varsel ersatte Mariss Jansons. Bloch dirigerade tre framföranden av Richard Strauss tondikt Tod und Verklärung samt Jörg Widmanns beställningsverk för orkestern.

Alexandre Bloch föddes år 1985 och har tagit examen i cellospel, harmonilära och orkesterledning. Han fortsatte sina studier i komposition och orkesterdirigering vid konservatoriet i Paris. År 2012 avlade han sin magistersexamen vid Zsolt Nagys studio, och därefter fick han diplom samt Sir John Zochonis Junior Fellowship för säsongen 2012-13 vid Royal Northern College of Music i Storbritannien.

Liza Kerob
Liza Kerob
violin
Liza Kerob
Liza Kerob
violin

Liza Kerob föddes år 1973 i Tours, där hon inledde sina violinstudier vid konservatoriet i fem års ålder. År 1998 utexaminerades hon som magister från Juilliard School i New York.

Liza Kerob har vunnit priser i flera internationella violintävlingar, som andra pris i Douai-tävlingen år 1996, första pris i Artists International-tävlingen i New York år 1998 och fjärde pris i Pablo de Sarasate-tävlingen i Spanien år 1999.

I maj 2000 utnämndes hon till Monte Carlos filharmoniska orkesters ”supersolist”. Hon uppträder även regelbundet som supersolist med den nationella Capitole-orkestern i Toulouse.

År 2013 grundade Liza Kerob Trio Goldberg, och trions musiker tolkade Dmitry Sitkovetskys stråkarrangemang av Bachs berömda Goldbergvariationer. Trion har fått inbjudan till otaliga festivaler, som festivalerna i Nantes, Jekaterinburg, Warszawa, Chaillol och Musée d’Orsay. Trio Goldberg spelade in sina andra skiva med titeln ”De l’Ombre à la Lumière” år 2018. Skivan rosades av kritiker såväl i Frankrike som internationellt.

Som solist har Liza Kerob spelat in Hector Berliozs verk Rêverie et Caprice tillsammans med Monte Carlos filharmoniska orkester och dirigenten Kazuki Yamada år 2017 samt Luis Bacalovs Concerto grosso under ledning av tonsättaren själv. Skivan utkommer vintern 2019.

Liza Kerobs instrument är en violin byggd av Battista Gabrielli i Florens år 1754. Instrumentet är utlånat ur en privat samling i Schweiz.

Pieces

Francis Poulenc (1899-1963):
Sinfonietta

Allegro con fuoco
Molto vivace
Andante cantabile
Finale

Fransmannen Francis Poulenc gav själv ramarna till definitionen av honom som kompositör genom att konstatera att det i honom fanns såväl gatupojke som katolsk mystiker. Trots att dessa ytterligheter möjligen förenades i ett verk gick utvecklingen huvudsakligen från det tidigare mot det senare. Under sin ungdomsperiod under 1920-talet blev Poulenc känd som en av medlemmarna i tonsättargruppen Les Six, som gynnade nyklassicism, kvick spiritualitet och frän osentimentalitet. I hans senare produktion fick de allvarliga tongångarna en allt större roll. Betydande områden i Poulencs produktion är piano- och kammarmusiken, sångerna, de sakrala vokalverken samt operorna.

År 1947 skissade Poulenc på en stråkkvartett men han hade inte flyt i arbetet; han klagade över att alla motiv som han försökte bearbeta för kvartetten började klinga med blåsarfärger. Till slut beslöt han att flytta dessa teman till den av BBC beställda sinfoniettan som han färdigställde senare samma år.

Sinfoniettan i fyra satser är Poulencs enda symfoniska verk. I andan återvänder till den till nyklassicismen från Les Six-perioden, men som upplevd genom ett mer moget tonsättaretos. I den inledande satsen förenas en livlig fräschör med en mer allvarsam melodisk linje. Den andra satsen är ett luftigt, fartfyllt och rentav humoristiskt scherzo med ett bredare mittparti. Den långsamma satsen nyanseras av en pastoral lyriskhet som fördjupas till en romantisk värme. I den livliga inledningen i finalen är ”gatupojken” till en början närvarande, men även den ymniga melodiskheten blir starkare ju längre satsen fortskrider.

Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Hector Berlioz (1803-1869
Rêverie et caprice op.8

Ett av de nya dragen i 1800-talets konsertlitteratur var uppkomsten av fria, ofta ensatsiga solistiska verk vid sidan av traditionella konserter i flera satser. På sätt och vis kunde man se dem som solistiska motsvarigheter till den symfoniska dikterna, och de hade ofta även programmatiska inslag.

Rêverie et caprice (1841) kom att bli Hector Berlioz enda egentliga konserterande solistiska verk, eftersom Harold i Italien (1834) med sitt omfattande violasolo är mer en programmatisk symfoni än en konsert. Rêverie et caprice utnyttjar material ur en aria som utelämnades ur operan Benvenuto Cellini (1838).

I partituret till Rêverie et caprice gjorde Berlioz ett program som tecknade verkets innehåll. Verket lever sig in i känslorna hos en man som bevittnar en solnedgång. Hans själ förtärs av en oförklarlig plåga och hans hjärta är tungt av sorgens börda; bakom all plåga anar han den förlorade lyckans prakt. Plötsligt upplever han ett behov av att tro och älska, och hela hans varande väcks till liv. Inom honom växlar känslorna av vånda, tvivel och kampvilja innan han till slut upplever sig segra.

Titeln Rêverie et caprice verkar antyda en form i två partier, men verkets element går mer in i varandra än följer efter varandra. Den drömska och ställvis mörka melodiskheten övergår stundvis till ett snabbare och mer hoppfullt uttryck, och i det korta slutrycket blir det klart att det senare uttrycket i enlighet med programmet utgår som vinnare.

Kimmo Korhonen
​​​​​​​Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

 

Ernest Chausson (1855-1899)
Poème för violin och orkester op. 25

Liksom Rêverie et caprice av Berlioz hör även Ernest Chaussons mest kända verk Poème (1896) till romantikens mer fritt koncipierade solistiska verk. Det kom till under en tid då Chausson äntligen hade börjat bli övertygad om sin egen förmåga som kompositör. Orsaken till osäkerheten var den sena starten på hans musikerbana – innan sina studier i komposition för Jules Massenet och César Franck hade han varit tvungen att ta examen i juridik för att tillfredsställa sina släktingar. Det är tragiskt att denna tid av nyfunnen konstnärlig självsäkerhet blev kort då Chausson dog i en ålder av endast 44 år i en cykelolycka.

Chausson är troligen främst känd för sina sånger, men han komponerade även bl.a. en symfoni och övrig instrumentalmusik, kammarmusik samt operan Le roi Arthus. Han tog starkt intryck av Wagner, och höll på att bygga en bro mellan å ena sidan Massenets och Francks senromantik och å andra sidan Debussys impressionism.

Den första inspirationen till Poème kom av Ivan Turgenjevs novell och stycket hade till en början titeln Le chant de l’amour triomphant (Den triumferande kärlekens sång). Senare gav Chausson verket en mer neutral titel och betonade verkets oprogrammatiska karaktär: ”Det innehåller inga beskrivningar eller berättelser, endast en känsla.” Till formen är Poème en poetiskt fritt flödande helhet i en sats, som bygger på två centrala teman. Verket växer ur den långsamma inledningen via det första utbrottet till huvudpartiet som domineras av violinernas breda och sensuella melodier för att till slut nå en sista passionerad kulmen.

Kimmo Korhonen
​​​​​​​Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Igor Stravinsky (1882-1971
Symfoni in C

Moderato alla breve
Larghetto concertante
Allegretto
Largo – Tempo giusto, alla breve

För Stravinsky innebar Symfoni in C en återkomst till den symfoniska formen efter en paus på över trettio år. Men där hans tidigare symfoni i Ess-dur (1905-07), en ståtlig symfonin i den beethovenskt-heroiska tonarten Ess-dur, var ett ungdomsverk komponerat under pågående studier under ledning av Rimskij-Korsakov, är Symfoni i C en suverän skapelse av en redan världsberömd tonsättare. De två första satserna komponerade han åren 1938-39 i Frankrike, de två sista åren 1939-40 i USA dit Stravinsky hade flytt undan det andra världskriget.

Symfonin kom till under en dramatisk tid, eftersom Stravinsky förutom kriget under endast ett halvt års tid blev tvungen att uppleva sin dotters, hustrus och mors död. Han konstaterade senare att han inte hade klarat av krisen utan att intensivt fördjupa sig i komponerandet. Trots att verket är huvudsakligen lätt och nyklassicistiskt osentimentalt kan man ställvis skönja även allvarligare stämningar.

Titelns ”in C” syftar varken på dur eller moll utan uttrycker enbart verkets tonala stödpunkt. Stravinsky har gett symfonin en form som högaktar den traditionella, fyrsatsiga symfonin. Till exempel är den första satsen skriven i sonatform som har varit brukligt i symfonier ända sedan Haydns tid. Satsen är på så vis speciell i Stravinskys produktion att den inte innehåller en enda taktartsändring. Som central motivisk utgångspunkt i de olika satserna har Stravinsky använt ett motiv med tre av de inledande tonerna, och kopplingen mellan satserna betonas i den avslutande satsen när material ur den första satsen återvänder.

Kimmo Korhonen
​​​​​​​Översättning: Sebastian Djupsjöbacka