Olli Leppäniemi

This is a past event.

Mästaren och gesällen

Yehuda Gilad, dirigent
Olli Leppäniemi, klarinett

Åbo filharmoniska orkester

Richard Strauss: Serenad för blåsare Ess-dur op. 7
Wolfgang Amadeus Mozart: Klarinettkonsert A-dur K. 622

Johannes Brahms: Serenad nr 2 A-dur op. 16

Klarinettisten, dirigenten och läraren Yehuda Gilad är en musiker med ett helhetsperspektiv. Med sig till Åbo har han ett betagande blåsarbetonat program. Olli Leppäniemi, som framför Mozarts godmodiga och ljusa konsert, har studerat för Gilad och är den förste finländaren som har vunnit den ansedda internationella Carl Nielsen-klarinettävlingen år 2009. Kvällen inleds med ett ungdomsverk av Strauss och avslutas med Brahms fridfulla serenad.

Artists

Yehuda Gilad (c) Philip Pirolo
Yehuda Gilad
dirigent
Yehuda Gilad (c) Philip Pirolo
Yehuda Gilad
dirigent

Dirigenten och klarinettisten Yehuda Gilad är konstnärlig ledare för Colburn Orchestra. Gilad var under åren 1998-2003 även konstnärlig ledare för New Jersey Colonial Symphony och enligt tidningen The Star-Ledger gjorde han under den tiden Colonial Symphony till en av New Jerseys konstnärliga vägvisare.

Gilad uppträder aktivt som gästande dirigent, och hans orkesterdirigering har lovprisats av kritiker i USA, Asien och Europa. År 1987 blev han den första dirigenten från Israel att uppträda i Kina. Under sin karriär har Gilad samarbetat bland annat med violinisten Gil Shaham, violinisten Joshua Bell, violinisten Sarah Chang, gitarristen Pepe Romero, pianisten Joseph Kalichstein, pianisten Vladimir Feltsman och pianisten Ann Marie McDermott.

Gilad är en ansedd lärare och har skapat en av USA:s mest efterfrågade klarinettstudion. Bland hans elever finns segrare i flera topptävlingar.

Gilad är professor vid Södra Kaliforniens universitet och lärare och grundare i Colburns musikkonservatorium. Gilad inbjuds regelbundet att hålla mästarkurser och uppträda vid konservatorier och festivaler världen över.

Gilad föddes och växte upp i en kibbutz i Israel. Han inledde sina musikstudier i sexton års ålder. Efter sina konservatoriestudier flyttade han år 1975 till USA för att fortsätta sin utbildning där. Hans lärare har varit Giora Feidman, Mitchell Lurie och Herbert Zipper.

Olli Leppäniemi (c) Johannes Wilenius
Olli Leppäniemi
klarinett
Olli Leppäniemi (c) Johannes Wilenius
Olli Leppäniemi
klarinett

Olli Leppäniemi har studerat klarinett under ledning av Yehuda Gilad i Los Angeles, Hans Christian Bræin i Oslo och Reijo Koskinen i Sibelius-Akademin.

År 2009 segrade Leppäniemi som första finländare i den internationella Carl Nielsen-tävlingen. Samtidigt var han den första från Norden som segrade i klarinettkategorin. Leppäniemi har även fått pris i den internationella Pragvår-klarinettävlingen, den internationella Verdi Note-tävlingen i Italien och Lahtis nationella blåsartävling. År 2010 fick Leppäniemi de danska musikkritikernas pris som Årets artist och år 2014 beviljades han ett konstnärsstipendium av finska staten.

Leppäniemi är stämledare för klarinettsektionen i Tapiola Sinfonietta. Tidigare har han varit 1:e soloklarinettist i Sinfonia Lahti, Bergens filharmoniker, Danmarks radios symfoniorkester och Åbo filharmoniska orkester.

Leppäniemi har uppträtt som solist med bland annat BBC Scottish Symphony Orchestra, Helsingfors stadsorkester, Danmarks radios symfoniorkester, Odense symfoniorkester, Tapiola Sinfonietta, Kristiansands symfoniorkester, Arthur Rubinstein-filharmonikerna i Łódź samt Bergens filharmoniker. Leppäniemi framförde Carl Nielsens klarinettkonsert på tonsättarens 150-årsjubileumskonsert i Köpenhamn.

Leppäniemi har uruppfört verk av Kimmo Hakola, Olli Kortekangas, Sampo Haapamäki, Aki Yli-Salomäki och Paavo Heininen. Olli Leppäniemi spelar på en klarinett av märket Buffet Crampon.

Pieces

Richard Strauss (1864-1949)
Serenad för blåsare Ess-dur op. 7

De stora tonsättarnas tidiga verk väcker ofta ett helt speciellt intresse. Även om de vanligen inte ännu företräder kompositörernas mogna stil och uttryck kan man ändå leta efter tecken på vad som skulle följa. När den ansedda dirigenten Hans von Bülow fick höra en viss 17-årig Münchenynglings blåsarserenad konstaterade han: ”En ovanligt begåvad ung man. Den mest betydande personligheten sedan Brahms.”

Bülows modiga bedömning träffade rätt. Ynglingen var Richard Strauss och verket hans Serenad för blåsare Ess-dur från år 1881. Strauss hade fått sina tidiga musikaliska influenser av sin far Franz Strauss som under nästan ett halvt sekel spelade valthorn i Münchens hovorkester, en stor del av den tiden som stämledare. Han smittade den unge Richard med sin beundran av klassikerna, och även Serenaden är ett prov på detta. Trots att man inte ännu kan skönja den kommande mästaren av symfoniska dikter och operor eller förnyaren av sin tids musik kan man i den fritt flödande och suveränt smidiga musiken känna närvaron av en strålande begåvning.

Serenaden är ett verk i en sats i sonatform, och är till sin karaktär idyllisk och vackert böljande musik i vilken man kan höra influenser av Mendelssohn och Brahms. I genomföringen i mitten blir stämningen mörkare, som om himlen skulle bli molnig, men snart tränger musiken tillbaka in i repetitionens milda solsken. Verket avslutas med en balanserad avrundning.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Klarinettkonsert A-dur K. 622

Allegro
Adagio
Rondo: Allegro

Mozarts klarinettkonsert färdigställdes i början av oktober 1791 och blev hans sista betydande instrumentala verk. Dess rötter sträcker sig dock till år 1789 eller rentav 1787 och konserten för bassetthorn som då var under arbete. Mozart avsåg den för sin vän Anton Stadler för vilken även den slutliga klarinettkonserten är komponerad och för vilken han redan tidigare hade komponerat den fina klarinettkvintetten (1789). Stadler använde en bassettklarinett med ett något lägre tonomfång än den normala klarinetten, men det ursprungliga manuskriptet har försvunnit och de nuvarande versionerna bygger på den år 1801 publicerade versionen för vanlig klarinett.

Klarinettkonserten hör till de finaste skapelserna i Mozarts konsertproduktion, den matt gnistrande pärlan i hans sena period. För att fördjupa konsertens mjukt poetiska karaktär har Mozart i orkestern lämnat bort de skarpt klingande oboerna och trumpeterna. Klarinetten var vid den tiden ett relativt nytt instrument, och Mozart använder effektivt dess förmåga till linjelik melodik, dess flexibilitet samt dess stora tonomfång och förmåga att snabbt byta register.

I de snabba yttre satserna präglas musiken av spirituell utsmyckning, som ändå aldrig blir till enbart påklistrad virtuositet, och verket saknar helt solistkadenser. Trots att de yttre satserna är livliga ger de många avsnitten i moll en höstlig nyans till verket. Mitt i konserten finner vi en rörande vacker långsam sats, i vilken känslorna av lycka och vemod på ett märkligt sätt flätas samman.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Johannes Brahms (1833-1897)
Serenad för orkester nr 2 A-dur op. 16

Allegro moderato
Scherzo: Vivace – Trio
Adagio non troppo
Quasi menuetto - Trio
Rondo: Allegro

Som ung musiker arbetade Brahms under åren 1857-59 några månader varje år vid det lilla furstehovet i Detmold. Vid sidan av sina andra arbetsuppgifter ledde han den lokala hovorkestern och fick där en bra praktisk erfarenhet av orkestern. Inspirerad av arbetet kom Brahms första orkesterverk till, de delvis samtidigt komponerade pianokonsert nr 1 och de två orkesterserenaderna.

Vid romantikens höjdpunkt i mitten av 1800-talet var serenaden ett udda val av verkgenre. Serenaden och dess nära släkting divertimentot hade haft sin guldålder under klassicismen i slutet av 1700-tlaet, och till exempel Mozarts produktion innehåller flera sådana. Att Brahms valde att komponera en sådan återspeglar hans delvis klassicistiska ideal.

Brahms serenad nr 2 A-dur (1859) är ett soligt och varmhjärtat verk, och det saknar nästan helt de dramatiska själsliga spänningar som präglar den samtida första pianokonserten. Verket får en egen färg av den ovanliga besättningen, i vilken violinerna har utelämnats vilket ger träblåsarna en viktigare roll som bärare av melodiken. Den första satsen är till sin karaktär en pastoral sats i sonatform, medan den andra satsen är ett rytmiskt livligt scherzo som klingar likt en nyckfull lantlig dans. Verkets kärna är den allvarsamma och vackra långsamma satsen, som Brahms vän Clara Schumann beskrev som ”nästan liturgisk”. Den fjärde satsen är en idyllisk menuett, och verket avslutas med en godmodig rondofinal.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka