Julian Rachlin

This is a past event.

Grattis Beethoven 250!

Julian Rachlin, dirigent
Denis
Kozhukhin, piano
Åbo filharmoniska orkester

Ludwig van Beethoven: Prometheus, uvertyr
Ludwig van Beethoven: Pianokonsert nr 5 Ess-dur op. 73, ”Kejsarkonserten”

Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 6 F-dur op. 68, ”Pastoralsymfonin”

Grattis Ludwig! År 2020 firar vi Beethovens 250-årsjubileum. Under konserten under ledning av Julian Rachlin firar vi tonsättaren ordentligt, med hela tre betydande verk. Uvertyren till baletten Prometheus ger kvällen en fartfylld och livlig inledning. I pianokonserten får vinnaren i Drottning Elizabeths pianotävling år 2010, Denis Kozhukin, briljera med hela instrumentets register. Efter den heroiska konserten följer Pastoralsymfonins rena, vackra harmonier som för lyssnaren till Beethovens favoritplats, till naturens famn.

Artists

Julian Rachlin (c) Ashley Klassen
Julian Rachlin
dirigent
Julian Rachlin (c) Ashley Klassen
Julian Rachlin
dirigent

Violinisten, violisten och dirigenten Julian Rachlin hör till vår tids mest ansedda musiker. Under de första 30 åren av sin karriär har han uppträtt som solist tillsammans med världens ledande dirigenter och orkestrar. Rachlin är förste gästdirigent för Royal Northern Sinfonia, Åbo filharmoniska orkester och Kristiansands symfoniorkester.

Till höjdpunkterna under Rachlins kommande säsong hör Indianapolis symfoniorkesters säsonginledning tillsammans med dirigenten Krzysztof Urbański. Andra höjdpunkter är konserterna tillsammans med Los Angeles filharmoniker, Wiens filharmoniker, Israels filharmoniker samt Marinskijorkestern. Under denna säsong dirigerar Rachlin även bland annat Chicagos symfoniorkester, Birminghams symfoniorkester, Warszawas filharmoniker och Prags filharmonikers samt turnerar i Japan tillsammans med Münchens symfoniorkester.

Rachlin föddes i Litauen men flyttade till Wien år 1978. Han studerade violin under ledning av Boris Kuschnir och Pinchas Zukerman vid konservatoriet i Wien. Efter att ha vunnit Eurovisionens Ung musiker-pris år 1988 blev han den yngsta solist någonsin att spela med Wiens filharmoniska orkester. Han debuterade med orkestern under ledning av Riccardo Muti.

Rachlins skivinspelningar för skivbolagen Sony Classical, Warner Classics och Deutsche Grammophon har fått mycket god kritik. Rachlin är även UNICEFS goodwillambassadör. Julian Rachlin spelar på en Stradivarius-violin från år 1704 och en Lorenzo Storioni-viola byggd år 1785. Instrumenten ägs av Dkfm. Angelika Prokopp-institutet.

Denis Kozhukhin (c) Marco Borggreve
Denis Kozhukhin
piano
Denis Kozhukhin (c) Marco Borggreve
Denis Kozhukhin
piano

Denis Kozhukhin har befäst sin position som en av sin generations mest betydande pianister efter att han år 2010 segrade i Drottning Elisabeth-tävlingen i Bryssel i 23 års ålder.

Kozhukhin uppträder regelbundet med flera ledande internationella orkestrar, som Concertgebouw-orkestern, Londons symfoniorkester, Staatskapelle Berlin, Chicagos symfoniorkester, Philadelphias orkester, Londons filharmoniska orkester, Philharmonia-orkestern i London, Royal Philharmonic, Bambergs symfoniorkester, Mahler-kammarorkestern samt S:t Petersburgs filharmoniska orkester. År 2018 debuterade han på BBC Proms där han framförde Dmitrij Sjostakovitjs andra pianokonsert tillsammans med Aurora Orchestra.

Under säsongen 2019-20 debuterar Kozhukhin med Frankrikes nationalorkester, Rotterdams filharmoniska orkester och Los Angeles kammarorkester. Kozhukhin ger även solorecitaler i Pierre Boulez-konsertsalen i Berlin, i Southbank Centres serie International Piano Series i London, på festivalen i Aix-en-Provence, på pianofestivalen i Lille samt turnerar tillsammans med den nederländska violinisten Janine Jansen i Europa och Asien.

Kozhukhin uppträder även på bland annat den internationella George Enescu-musikfestivalen i Rumänien samt på Ruhrs pianofestival i Tyskland.

Denis Kozhukhins senaste skiva för skivbolaget Pentatone publicerades i april 2019 och innehåller ett urval av verk ur Felix Mendelssohns svit Lieder ohne Worte och Edvard Griegs pianosamling Lyriska stycken. Skivan fick mycket god kritik och Gramophone valde den till månadens skiva.

Pieces

Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Prometheus-uvertyr op. 43

I den grekiska mytologin var Prometheus en titan som skapade människan av lera och stal elden från gudarna för att ge den till människorna. Han fick betala dyrt för sitt tilltag: överguden Zeus kedjade honom vid en klippa för att plågas i evighet, och han lät ett örn picka i hans lever varje dag. I de mer barmhärtiga versionerna dödade hjälten Herakles slutligen örnen och befriade Prometheus från klippan.

Det är inget under att Beethoven intresserade sig för Prometheus som karaktär. Han var ju själv ett slags musikens titan som gav den musikaliska humanismens ljus till mänskligheten. Och Prometheus öde påminner även om att Beethoven fick betala för sina överträdelser mot tidens gällande normer genom sin sorgliga isolation under senare år.

Prometheus steg helt konkret in i Beethovens liv när han fick en beställning på baletten Die Geschöpfe des Prometheus (1800-01). Verket blev en mindre framgång och framfördes under åren 1801-02 drygt tjugo gånger i Wien. Senare har den dock förblivit bland Beethovens mindre kända verk, och endast balettens uvertyr har fått en bestående plats i repertoaren.

Som musik hör Prometheus hemma i Beethovens tidiga period, men alldeles på tröskeln till mellanperioden. Uvertyren inleds med några kraftiga slag som öppnar ridån för den långsamma inledningen. Det snabba och gnistrande energiska huvudavsnittet livas upp av såväl lättare repliker i Mozarts stil som av några slagkraftiga forteutbrott.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Pianokonsert nr 5 Ess-dur op. 73, "Kejsarkonserten"

Allegro
Adagio un poco mosso (attacca)
Rondo: Allegro

När Beethoven flyttade från sin födelsestad Bonn till Wien hösten 1792 fick han snabbt rykte om sig som en virtuos och känslostark men stundvis även originell pianist. Sonaterna, variationsverken och de legendariska improvisationerna gjorde honom till en favorit i aristokraternas salonger, medan den centrala verkgenren på de större scenerna blev konserterna.

Beethoven satt själv vid pianot vid uruppförandena av hans fyra första pianokonserter från och med år 1795, men vid tiden för den femte och sista pianokonserten (1809) hade hans hörsel blivit så dålig att han hade slutat uppträda offentligt som pianist. Uruppförandet i Gewandhaus i Leipzig i november 1811 spelades av Friedrich Schneider.

Den femte pianokonserten har speciellt i det anglosaxiska språkområdet fått undertiteln ”Kejsarkonserten” (Emperor). Trots att undertiteln inte härstammar av Beethoven själv träffar den något av konsertens ädla, storslagna etos. Från och med den första satsens mäktiga inledande takter smälter den pianistiska virtuositeten naturligt samman med tonspråkets majestätiska glans. Den långsamma satsen hör till Beethovens mer lugna och introverta i sin genre, och i den kan man stundvis skönja en föraning av drömvärldarna i romantikens musik. Liksom även i den fjärde pianokonserten låter Beethoven den långsamma satsen övergå utan paus i finalen, som blir en till stämningarna omväxlande men i grund och botten levnadsglad och segerrik avslutning på verket.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Symfoni nr 6 F-dur op. 68, ”Pastoralsymfonin”

1. Ankomst till landsbygden, muntra känslor uppstår (Allegro ma non troppo)
2. Scen vid bäcken (Adante molto mosso)
3. Uppsluppen samling av landsbygdsbor (Allegro) (attacca)
4. Åska, storm (Allegro) (attacca)
5. Herdens sång. Känslor av glädje och munterhet efter stormen (Allegretto)

Uppfattningen av Beethoven som en stor heroisk tonsättare som trotsande svårigheter skapade sina titaniska verk som av inre kraft tränger från mörker till ljus beskriver bara en del av honom som konstnär. Vid sidan av det intensiva dramat har hans produktion även en mer frigjord och ljus sida. Av symfonierna företräds denna sida av den betagande och stundvis varmt humoristiska sjätte symfonin, med den av Beethoven själv givna undertiteln Pastoralsymfonin.

Tanken på en symfoni som beskriver livet på landsbygden väcktes av allt att döma hos Beethoven redan år 1803, men verket färdigställdes först fem år senare, kring samma tider som den helt annorlunda femte symfonin. Det programmatiska innehållet med namngivna satser ger verket en speciellt position bland Beethovens symfonier. Han konstaterade ändå att verket är ”mer ett uttryck för känsla än beskrivning”, och han betonade att trots verkets beskrivande detaljer förverkligas det programmatiska till största delen på ett mer allmänt och ideellt plan.

Förutom det programmatiska innehållet avviker Pastoralsymfonin från Beethovens övriga symfonier genom sin ovanliga helhetsform i fem satser. Den första satsen är på normalt vis skriven i sonatform, men den saknar de inre spänningar som vanligen förknippas med formen. Den andra satsen är en seren naturidyll med berömda fågelsångscener. De tre sista satserna följer på varandra utan avbrott: en godmodig scherzoliknande sats, en vilt blixtrande stormig sats som avviker tydligt från den allmänna pastorala stämningen samt som avslutning en ljus final.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka