Pekka Kuusisto, viulu

This is a past event.

Nordens ljus

Jukka Untamala, dirigent
Pekka Kuusisto, violin

Åbo filharmoniska orkester

Outi Tarkiainen: Nattsolens variationer (för första gången i Finland)
Carl Nielsen: Violinkonsert op. 33

Jean Sibelius: Symfoni nr 4 a-moll op. 63

Nattsolens variationer berättar om de ljusa sommarnätterna i norr, när himlen återspeglar ett ändlöst band av nyanser, beskriver Outi Tarkiainen som hör till sin generations mest framgångsrika finländska tonsättare. Pekka Kuusisto är känd för sina fräscha tolkningar, och här framför han Nielsens populära och harmoniskt rika violinkonsert. Kvällen med de nordiska kompositörerna kompletteras självklart av Sibelius djupa och mörkt talande fjärde symfoni, som anses vara hans mest personliga.

Artists

Jukka Untamala
Jukka Untamala
dirigent
Jukka Untamala
Jukka Untamala
dirigent

Jukka Untamala hör till de intressanta mångkamparna i vårt musikliv. I hans omfattande studier ingår studier i violin vid Sibelius-Akademin, kammarmusik vid Europeiska Kammarmusikakademien samt dirigentstudier för Jorma Panula vid Panula-akademin.

Han dirigerade sin kritikerrosade debutkonsert med Joensuu stadsorkester år 2016. Därefter tog hans karriär snabbt fart och han har dirigerat förutom Joensuu stadsorkester även Åbo filharmoniska orkester, Jyväskylä Sinfonia och stadsorkestrarna i Vasa, Lojo och Seinäjoki. Som solist och violinist-dirigent har Untamala samarbetat med bl.a. Villmanstrands stadsorkester och Jakobstad Sinfonietta. Han har även hunnit arbeta som konsertmästare och stämledare i flera av vårt lands topporkestrar.

Untamala är känd även som en aktiv kammarmusiker och som grundande medlem i Kamuskvartetten. Untamala har gästspelat på nästan alla större festivaler i Finland och han uppträder regelbundet över hela världen. Tillsammans med kvartetten har han vunnit flera priser samt bl.a. EMMA-priset för årets bästa skiva 2017 samt Yles pris för årets skiva år 2016.

Medlemmarna i Kamus har valt till Pekka Kuusistos efterträdare som konstnärliga ledare för Vår Festival från och med år 2019.

Pekka Kuusisto CREDIT Felix Broede
Pekka Kuusisto
violin
Pekka Kuusisto CREDIT Felix Broede
Pekka Kuusisto
violin

Violinisten, dirigenten och tonsättaren Pekka Kuusisto är konstnärlig partner vid Saint Paul Chamber Orchestra i Minnesota samt Mahler-kammarorkester. Han är även konstnärlig ledare för ACO (Australiens kammarorkester) Collective samt Deutsche Kammerphilharmonie Bremens ”Artistic Best Friend”.

Under pågående säsong uruppför Kuusisto Nico Muhlys violinkonsert, som är ett beställningsverk av Australiens kammarorkester, Melbourne Recital Centre, Saint Paul Chamber Orchestra, Norska kammarorkestern, Mahler-kammarorkestern (med stöd av MCO Foundation) samt Scottish Chamber Orchestra. Han uruppför även Enrico Chapelas violinkonsert med BBC Scottish Symphony Orchestra samt andra för honom komponerade konserter som Daníel Bjarnasons violinkonsert och Anders Hillborgs Bach Materia.

Kuusisto har samarbetat med den sydkoreanska konstnären Aamu Song i projektet REDDRESS, där gränserna mellan uppträdande och bildkonst suddas ut. Tillsammans med Samuli Kosminen har Kuusisto komponerat musiken till den nya animationsserien Mumindalen. Han har även samarbetat med den i Cannes prisbelönta regissören Juho Kuosmanen med Greenpeaces kampanjfilm The Elegy of the Forest.

Andra höjdpunkter inom den närmaste framtiden är framträdandena med Rotterdams filharmoniska orkester, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, WDR Sinfonieorchester Köln samt Philharmonia-orkestern i London. Han har nyligen turnerat i Europa med Helsingfors stadsorkester och i Storbritannien och Singapore med Aurora Orchestra.

Pieces

Outi Tarkiainen (1985-)
Nattsolens variationer (2019) (för första gången i Finland)

”…det är inte vårt fel ifall drömmen och verkligheten i ditt land står så nära varandra att man inte skilja dem från varandra.”
– Robert Crottet, om skoltsamernas land (Fôrets de la lune, 1949)

Nattsolens variationer är ett orkesterverk om sommarnattens ljus i norr: i det arktiska området norr om polcirkeln rör sig nattetid på himlen i norr ett nyansrikt färgspektrum, som mot hösten igen förbyts i mörker. Europas största och renaste ödemarker med tundra och djupa barrskogar, vilka Jean Sibelius mystifierar i sitt sista storskaliga orkesterverk Tapiola (1926), badar då i ljusets otaliga färger.

Verket inleds med solglitter: orkestern sjunker och stiger, cirklar lekfullt runt och återvänder igen till början. Enstaka blåsarsolon stiger över orkestern för att hoa i sommarnattens stillhet, och valthornet svarar suckande. Till slut stiger ett ny början fram i stråkarna: ett ackord som pulserar av urkraft och fyller hela utrymmet med sin värme. Ur detta böljar en puls med ständigt på nytt blandade ackord fram, som till slut får hela orkestern i rörelse tills stråkarna bryter sig loss och stiger mot höjderna för att framföra det kanske allra viktigaste budskapet.

Min första son föddes under en sådan natt, när sommarens sista varma dag övergick i en höstlig morgondimma, som med ens svepte undan en hel årstid. Nattsolens variationer beskriver även kvinnokroppens öppnande till ett nytt liv, två i varandra omslutna kroppar som i födseln skiljs från varandra och görs hela igen tillsammans med ljuset som omsluts av hösten. Verket är en beställning av BBC Philharmonic och The National Arts Centre Orchestra i Kanada, och det är tillägnat John Storgårds.

Verkpresentation: Outi Tarkiainen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Carl Nielsen (1865-1931)
Violinkonsert op. 33

I: Praeludium. Largo – Allegro cavalleresco – Più presto
II: Poco adagio – Rondo: Allegretto scherzando

Carl Nielsens violinkonsert färdigställdes år 1911 kring samma tider som hans tredje symfoni (1911), och han dirigerade bägge verken vid samma konsert i Köpenhamn i februari 1912. Vid den tiden hade Nielsen redan befäst sin position som Danmarks mest betydande tonsättare, och speciellt symfonin väckte enormt bifall hos publiken. Violinkonserten föll delvis i dess skugga, och även senare har den spelats mindre flitigt än hans flöjtkonsert (1926) och klarinettkonsert (1928).

Konserten har två numrerade satser, men strukturen är indelad i fyra delar eftersom bägge satserna består av en långsam inledning och ett snabbare avsnitt. Solistiskt sett är verket virtuost och utnyttjar mångsidigt den romantiska violinteknikens uttrycksmedel: Nielsen var själv violinist och kände sitt instrument.

Konsertens långsamma inledning blir genast till ett eldigt och intensivt recitativ i violinen, för att snart därefter övergå till pastoral stämningsmålning. Satsens snabba huvudparti bryter energiskt och målmedvetet fram och får ett lyriskt sidotema som motsatt element. Genomföringsfasen avslutas med en omfattande solokadens som leder direkt till repetitionen av teman.

Poco adagio-partiet som inleder den andra satsen är verkets mest introverta musik, avskalat allvarsam till sin karaktär. Det avslutande snabba partiet är ingen sedvanlig konsertfinal utan till sin karaktär kanske rentav överraskande lätt och avslappnat. Där har Nielsen enligt egen utsago ”övergett allt som kan blända eller imponera”.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Jean Sibelius (1865-1957)
Symfoni nr 4 a-moll op. 63

Tempo molto moderato, quasi adagio
Allegro molto vivace
Il tempo largo
Allegro

”En sinfoni är icke en ’composition’ in vanlig mening. Den är fastmer en trosbekännelse vid olika skeden af ens lif.”

Dessa ord skrev Sibelius i sin dagbok i november 1910, mitt under arbetet med den fjärde symfonin. De beskriver hans attityd till tonsättandet i allmänhet men är speciellt träffande just i samband med den fjärde symfoni (1910-11). I den sammansmälter såväl hans personliga känslor vid den tiden som de samtida strömningar som letade efter nya musikaliska uttryckssätt till en hel och djup syntes.

Vid sitt uruppförande i Helsingfors i april 1911 fick den fjärde symfonin ett förbryllat och delvis reserverat mottagande. Detta berodde troligen lika mycket på verkets moderna tonspråk som det stränga, reducerade uttrycket, som stod långt ifrån de heroiska dragen i den knappt tio år tidigare andra symfonin.

I den fjärde symfonin har Sibelius befriat sig själv från traditionella former och byggt upp en helhet utgående från musikens inre dramaturgi. Den inledande satsen är otypiskt långsam, och i dess genomföring har Sibelius skapat några av sina i sin modernism mest spöklika stunder. Den andra satsen, scherzot, inleds i ljusa tecken men får snart ett mörkare och kromatiskt förvridet uttryck. I sin kategori hör den långsamma satsen till Sibelius finaste och den bygger allt längre utsträckta linjer av korta motiv. Finalen är huvudsakligen hoppfullt energisk, men kulminationen blir plågsamt dissonant och slutet andas en känsla av tragisk kapitulation.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka